kiva.org

Det här är för bra och vettigt för att inte uppmärksammas. Mikrolån. Inte SMS-lån för folk med spelmissbruk, den andra sorten. Människor i utvecklingsländer behöver pengar för att ta sig ur fattigdom. Antingen kan man ge dem pengar direkt, man kan ge dem bistånd via Röda Korset eller liknande, eller så kan man helt enkelt låna dem pengar. Exempel: Arolyn Mayola på Filippinerna vill köpa in grisar till sin gård, grisar som hon så småningom kommer att sälja, förhoppningsvis med vinst. Hon kontaktar en organisation som ombesörjer administrationen av lån för just sådana projekt. Man kommer fram till huruvida lånet är rimligt, om man tror att Arolyn Mayola kommer att kunna betala tillbaka och man gör upp en avbetalningsplan. Sen kommer hennes låneförfrågan upp på kiva.org. Jag lånar henne 25$ och det gör en massa andra lyckligt lottade personer också. När Arolyn Mayola fått ihop den summa som hon behöver får hon sina pengar och kan sätta sina planer i verket. Månatligen gör hon avbetalningar på lånet och förhoppningsvis kommer hon att ha betalat tillbaka hela summan efter sex månader.

Det finns förstås en risk att låntagaren inte lyckas betala tillbaka lånet och man får inga garantier, men Kiva är en stor organisation och tittar man bakåt i tiden ser man att av de $31,000,000 som har lånats ut har 98,2% återbetalats. Dessutom har Kiva en säkerhetsgradering på sina Field partners, och de som har 4-5 stjärnor har, historiskt sett, återbetalat >99,9%. Om den ekonomiska risken är ett hinder för dig att prova det tycker jag att du ska kolla på deras statistik.

Man kan tycka att jag sticker ut hakan för mycket och tidigt när jag förespråkar det här efter att bara ha varit aktiv själv i tre månader, men det absolut värsta som kan hända är att man får se det som välgörenhet.

Det som gör att jag tycker att det här är så lysande är också att man, genom att kräva en motprestation av mottagaren, lyfter det hela till en jämlik process. Bistånd ges från ovan, även om det är med goda intentioner, och bistånd har absolut en väldigt viktig roll, inte minst vid krig, naturkatastrofer och liknande. Men den stillsamma, vardagliga fattigdomen tror jag bäst bekämpas lokalt av de fattiga, inte av mig. Jag litar på de här främlingarna, både vad gäller deras avsikter med mina pengar, och deras förmåga att ta fram en handlingsplan som håller.

Gör't!

bränt barn

Tjugoårige Bengt sörjer sin döda mor, känslorna spelar flipperspel i honom och kastar honom högt upp, låter honom sedan falla djupt. Fadern har träffat en annan, Bengt hatar och älskar när han inte står oberörd. Tilt.

Till en början har jag lite svårt att komma in i boken, men plötsligt tar den tag och då läser jag ut den nästa dag. Vartannat kapitel har formen av brev från Bengt, vartannat kapitel berättas utifrån av en allvetande observatör. I de avsnitt som Bengt får berätta träder han fram som en väldigt ombytlig naiv idealist. Han dömer sig själv hårt, rättfärdigar sitt beteende i nästa stund. Fördömer självbedrägeriet hårdare än något annat, men är inte ärlig mot sig själv. Det är en ensam, trasig, förvirrad ung man vars sorg inte riktigt vet hur den kan, borde eller får ta sig uttryck. Det hela utmynnar i en Oidipus-historia, fast utan okunskapens förlåtande omständighet. Därför blir också slutet ett helt annat.

Så enkelt skulle allting kunna vara. Ändå reser hon sig inte.
Hon gör det inte därför att hon är förlamad. Inte av rädsla är hon lam, heller inte av lust. Det som binder henne och det som också binder honom är ögonblickets skönhet. Ingenting är ju så vackert som de första ensamma minuterna med någon som skulle kunna älska en och någon man själv skulle kunna älska. Det finns ingenting så tyst som de minuterna, ingenting så mättat med ljuv förväntan. För de få minuterna är det som man älskar, inte för de många som följer. Aldrig mer, vet de, skall någon så vackert hända dem. Gladare skall de kanske bli, hetare också och oändligt nöjda med sina egna kroppar och varandras. Men aldrig mer skall det bli så vackert.

Språket är kort och rakt. Staccato. Orden avslöjar utgivningsdatumet utan att någonsin bli svårläst. Behållningen blir Bengts idealistiska resonemang, sällan håller jag med honom, och när jag gör det får jag snart motstående utgångspunkt presenterad för mig. Just detta blir intressant, det motsägelsefulla som inte leder fram till några svar, men ger nya frågor och ny förståelse.

Titel: Bränt barn
Författare: Stig Dagerman (1948)
ISBN: 91-7263-557-6

välj mig

Min nuvarande sysselsättning benämns arbetslös, eller för den mer hurtigt lagda, arbetssökande, eller för den som lever i förnekelse; mellan jobb eller till och med till arbetsmarknadens förfogande. Oavsett vilket, jag förväntas fylla mina dagar med att förändra detta, lämpligen genom att söka jobb på ett sådant sätt och i en sådan omfattning att jag så småningom får en anställning. Jag har tragglat med detta i drygt tre månader nu och det har tappat något av sin forna glans. Jag vill inte hänge mig åt självömkan, jag har det bra på många sätt, och det finns många som varit i min situation väldigt mycket längre och med svårare förhållanden ekonomiskt. Icke desto mindre; jag är trött på det, jag blir rastlös och stressad men utan att det leder till något konstruktivt.

Idag har jag emellertid upptäckt en ljusning, jag satt och kollade igenom platsannonserna och sökte också två tjänster, om än något halvhjärtat. När jag så fann en tredje tjänst som verkade intressant insåg jag något. Den som har gett upp har inget att förlora. Det låter mer teatraliskt än det är. Jag bytte helt enkelt mitt perspektiv. När jag skrev det personliga brevet frångick jag den torra och korrekta mall jag tidigare använt och tillät mig att faktiskt bli personlig. Jag erkände utan vidare att jag saknade den yrkeserfarenhet de hade satt upp som krav men valde att trycka ordentligt på att jag är genuint intresserad av habilitering. Jag tillät mig att vara kaxig, osvensk utan att för den skull skriva något som jag inte kan stå för. Det är utåt sett ett litet steg framåt, men jag tror att det var ett viktigt steg för mig. Återstår bara att se om arbetsgivaren faller för det.

Häromdagen tackade jag nej till att arbeta på kollo i sommar med förhoppningen om att jag i stället ska hitta ett sjukgymnastjobb. Kanske är det något jag kommer att få ångra.

tummen upp

Förra veckan, när jag skulle ta mig hem från kollo för att fira påsk utspelade sig följande händelseförlopp; Sista natten på kollo jobbade jag, vilket innebär jobb från 21:30 till 07:30, det är oftast inte så jättemycket att göra utan man ska huvudsakligen hålla sig vaken och se till så att kollodeltagarna får en så bra natt som möjligt, kolla så att de sover, hjälpa dem vändningar och vatten och liknande. Jag går alltså av mitt pass vid halv åtta, går upp till boendet och äter en minimal frukost innan jag lägger mig på sängen för att sova 1½ timme. Min buss går 10:05 och allt är under kontroll.

Jag vaknar 09:40 av att Johannes ringer och undrar om jag inte ska åka snart, plötsligt har jag väldigt bråttom, jag blir inskjutsad till Vingåker av rally-Erik, men trots en skyndsam körning kommer vi fram tre minuter för sent. Nästa avfärd är två timmar senare. Jaja, jag bestämmer mig ändå för att vänta inne i Vingåker på nästa buss och låter Erik åka tillbaka till kollo för att jobba. För att inte mina föräldrar ska undra varför jag inte kommer när jag borde ringer jag och talar om läget. Min far föreslår då utan vidare eftertanke att jag ska lifta, till Katrineholm där tågtrafiken är tätare. Jag tycker att det låter som en bra idé och börjar gå mot stora bilvägen mot Katrineholm. Efter ca 30 minuter får jag lift några kilometer, blir avsläppt, går 20 min och får sedan lift till Katrineholm.

Under denna tid händer dock ännu en sak av vikt. Elin ringer från kollo och upplyser mig om att jag har åkt ifrån min plånbok. Jag har alltså sju kronor på mig, och plötsligt är liftning inte en av flera tänkbara lösningar. För att ta mig från Vingåker till Rimforsa behövde jag fem timmar och fem vardagshjältar som orkade/vågade plocka upp mig.

När jag går längs med landsvägen hinner jag fundera kring liftandets fenomen. Vad är det som gör att vissa inte vill plocka upp liftare? Handlar det om rädsla, förakt, stress, ointresse eller något annat? En annan formulering av frågan är förstås; Vad är det som gör att några få modiga plockar upp liftare? Är det altruism, nyfikenhet, empati, uttalade principer eller något annat?

Jag tror att en del i det faktum att det är svårt att få lift är att man som bilist måste bestämma sig väldigt snabbt. Från det att man får syn på fotgängarens signalerande tumme tills dess att man påbörjar en inbromsning går inte många sekunder. Om man då börjar fundera och väga för- och nackdelar mot varandra är det snart för sent. Problemet ligger då på sätt och vis i att om man inte gör ett val så väljer man att inte plocka upp liftaren. Det här kan kanske verka nedslående på liftaspiranten, men det är tvärtom en stark drivkraft för mig. För varje bil som kör förbi mig när jag ger den tummen upp så känner jag mig som en segrare. Jag intalar mig själv, kanske av självbevarelsedrift, att jag genom mitt agerande startar en process. Bilisten som ser mig men som inte hinner bestämma sig kanske kommer att handla snabbare nästa gång. Kanske kan någon till och med tänka: "Vad dumt att jag inte tog upp den där liftaren, fortsättningsvis ska jag ha JA som grundinställning till liftande!"

Jag hoppas att det var fler än jag som var ute och tummade på vägarna på påskaftonen, för då kan jag fortsätta tro att min tumme hjälpte den där andra killen, två mil längre fram på vägen, att få lift.

On a sidenote: Man kommunicerar mycket när man liftar, främst med redan nämnda pseudofinger, men också med beteende, kläder och annat. Jag valde att hela tiden hålla mig gående, trots att det inte blir många kilometer av det. Kanske kan det signalera att jag inte liftar av lathet, jag liftar för att jag ska nånstans. Kläderna kan säkert ge folk associationer som antingen skapar sympatier eller antipatier hos dem.

Det är intressant att se hur olika föraren och passageraren reagerar, ett återkommande mönster var att passageraren stirrar förvånat eller irriterat på mig, medan föraren är fullt upptagen med att låtsas att jag inte finns. Samma approach som jag själv använder mig av när jag ser någon på stan som går motströms med grön jacka och pärm; Så länge man kan undvika ögonkontakt kan de aldrig hävda att man har sett dem.

Vidare kommunicerar några bilister som inte stannar. Jag har dock inte kunnat räkna ut riktigt vad, det var några som tutade åt mig när de körde förbi. Huruvida de tutade uppmuntrande, hånande, varnande eller något helt annat vet jag emellertid inte. Dålig kommunikation således. Roligast var annars en kille runt tjugofem som åkte som passagerare i en bil. Han gav mig helt enkelt tummen upp och hans ansikte antydde att han faktiskt menade det.

Det viktigaste med liftningen är ändå följande. När jag liftar visar jag att inte är rädd, att jag inte ger efter för de mörka krafterna. De vänliga människorna är i majoritet och jag ställer mig i vägrenen för att de ska få en chans att visa att de finns och att de också står emot. Våga vägra rädsla! Jag skulle inte palla med att leva i ett samhälle där människor är rädda för varandra. Kanske kan liftningen vara ett sätt att sträcka ut en hand (no pun intended) och visa att man vågar lita på och förlita sig på den vänliga främligen, den barmhärtiga samariern.

stenugnsbak på Vallby

I måndags var det äntligen dags för det stora bakprojektet! Min ursprungliga tanke var att göra upp storslagna planer på vilka bröd jag skulle baka, förbereda surdegar och inhandla lämpliga mjölsorter och verkligen göra det ambitiöst. Tyvärr glömde jag att ta med mig mina bakböcker till kollot i förra veckan, och när jag dessutom fick en släng av förkylning fick jag ändra konceptet. Jag sänkte mina förväntningar, delade min levain i två och matade de båda delarna, på olika sätt, och mer förberedd än så var jag inte när jag begav mig till Västerås för mitt livs första stenugnsbak.

Vi hade med oss en hel massa mjöl av alla möjliga sorter, dessutom förstås jäst, mjölk, kryddor, frön, torkad frukt, surdeg och en massa pryttlar i stil med bunkar, termometer och våg. Vi kom till det lilla torpet vid 11 och tände direkt eld på en föreld så att vi skulle kunna få igång en brasa inne i ugnen. Strax anslöt Alex, och lite senare även Anna och Sara. När väl elden var igång var det ju bara att börja bygga degar. Jag hade ingen struktur alls, men jag hade väldigt roligt. Vi upptäckte snart svårigheter med att baka i en ugn vars temperatur inte låter sig regleras så enkelt. Första bröden blev rejält svarta, men sakta men säkert kunde vi ändå öka andelen bröd som kändes lyckade. Det går ju nästan inte att göra bröd som inte är gott när det är alldeles nygräddat, så det säger kanske inte så mycket, men det blev en väldans massa goda bröd i den där ugnen. Foccacia, vetekrossbullar, levain, tunnbröd, knäckebröd, pinnbröd, tapenadbröd, russinkakor, majsbröd osv. Av naturliga skäl hade vi inte förberett någon lunch utan åt oss mätta på bröd, smör och ost (och kakdeg).

Vi höll på där inne i stugan i ungefär åtta timmar, och även om jag just då inte var så sugen på att äta bröd så är jag fortfarande väldigt tilltalad av idén med vedeldad stenugn. Det är svårkontrollerat och många av våra bröd fick betydligt mer skorpa än vad de fått i en vanlig ugn men hela upplevelsen och smaken på de bröd som blir lyckade gör att det absolut var värt 'besväret'. Jag hoppas och tror att det kommer att bli fler äventyr av den här sorten, och då kanske jag kan ha framförhållning och veta vad jag ska göra, och kanske till och med följa några recept.

När vi återvände hem till civilisationen hade vi (E) fortfarande tre degar kvar, så till kvällsmaten fick vi elugnsbakat bröd, och i förrgår bakade vi ut den sista knäckebrödsdegen. Än har jag inte tröttnat på att baka, vilket gläder mig oerhört. Hoppas att det håller i sig.


Elisabeth fixar den första elden och förflyttar den till ugnen.

Alex var snabbast i degbyttorna och var först med att grädda bröd.

Alex bröd, de här blev tyvärr lidande av den starka strålningsvärmen, trots tappra försök att vända dem ofta fick de en ovanligt mörk nyans.

Elisabeths fröiga tunnbröd. Sara bakar pinnbröd, med russin och sirap och rosmarin!

Pinnbrödsmonstret, och Alex som käkar Elisabeths tunnbröd.

Vi hittade ett gammalt baktråg som vi använde att lägga det färdiga brödet i, det här är skörden kl tre då vi fortfarande har två timmar kvar. Till höger Anna och Alex.

Anna ser till att frallorna blir jämnt gräddade. Mitt Levainbröd, ett av dem som jag blev mest nöjd med.

Resultatet av åtta timmars arbete. Nej, jag har inte bakat allt det där, det där är den samlade produktionen. Tyvärr syns det inget vidare hur mycket det blev, till exempel för att tunnbröden täcker lite för bra...

trägen vinner

I kvarteret där mina föräldrar bor finns en man med beige jacka och en liten svart hund. Så länge jag kan minnas har mannen gått förbi på trottoaren utanför mitt fönster, med hunden vaggande efter. Med åren som gått har hunden blivit äldre och för varje år också lite långsammare. De har aldrig behövt befästa sin relation med ett koppel, bandet mellan dem har varit tillräckligt starkt ändå. Mannen har gått, med händerna på ryggen, en liten bit i förväg och med jämna mellanrum stannat upp, vänt dig om för att vänta in sin vän, och sedan fortsatt uppför gatan. De går alltid uppför gatan, aldrig nedför, antagligen går de samma runda varje dag. Men hunden har blivit äldre och långsammare, och mannen har fått vänta mer och mer för att den ska hinna med. Idag såg jag dem igen, plötsligt har mannen blivit mycket långsammare. Äldre, men inte bara det, nånting har hänt med honom som gör att han haltar svårt, och det ser ansträngande ut att gå. Sådan husse, sådan hund, tänker jag men upptäcker samtidigt att hunden fortfarande drar det kortare strået. Det är ändå fint, det är en väldig trygghet som de utstrålar, de där två. Det är en envis kamp de för, en utdragen förlust mot tiden och en evig seger för vänskapen. De ändrar inte sitt försvar, de stretar på på det enda sätt de kan, trots svaga ben som inte lyder.

Och hunden kan vara det långsammaste jag sett på ben. Men så har det varit i många år nu, och han tar sig fortfarande runt.

gifflar

Ett inlägg som jag visst glömt att lägga upp:

Jag blir väckt vid åttahugget av E som bjuder på nybakad saffransgiffel och ett kallt glas mjölk. Hon har gått upp vid sex för att baka gifflar! Det visar sig dessutom när jag går upp att hon fortfarande håller på och bakar. Dubbel degsats och fem-sex olika fyllningar blir det, jag får till och med chansen att tycka till när de sista produceras.

Det visar sig att jag någon gång, efter en helg då E varit hemhemma, nämnt att jag saknat att bli väckt med giffel och juice. Mer än så behöver jag inte göra för att maskineriet ska rullas igång. Nu gäller det bara att inte börja ta det för givet, anfall är bästa försvar, så jag kanske kan försöka bjuda/ge igen. Jag får fundera ut vad jag i så fall ska bjuda på.

inte precis isolering

Jag är ute i fiskeboda och jobbar på påskkollo den här veckan. Har inte med mig någon mobilladdare men räknade med att jag skulle kunna låna av någon här så att det skulle ordna sig ändå. Än så länge har jag inte haft någon lycka på laddarlånsfronten, och vid det här laget har alltså min mobil gett upp andan, eller i vart fall slumrat till, och kan bara väckas av prinsens kyss, som jag alltså inte är mäktig att utdela. Jag hade nog inte trott att jag skulle se det som ett problem att vara utan mobil en knapp vecka, men så är det. Jag ska inte sticka under stol med att det är särskilt en person som jag saknar, någon som annars skulle få många ringningar (kolla bokstäverna) och meddelanden. En del saker kan man helt enkelt vänta med, men jag är rädd att det också är mycket som går ohjälpligt förlorat i tidens ström. De små sakerna som man tänker idag men har glömt imorgon, de får man ingen andra chans på. De får man fånga i flykten och skyndsamt dela med sig av för att de ska ge näring. Som med skivad banan.

Det är först när man går miste om något som man förstår att värdera det rätt, då först kan man ana hur tacksam man faktiskt borde vara för allt man får, och ger också för den delen. Men det är klart att det är bitterljuvt att uppnå den insikten när det är för sent. Alltså borde det ju vara perfekt att förlora saker bara under kortare perioder. Förhoppningen är då att man ska kunna kombinera de båda fenomenen, känslan av tacksamhet och det rätta perspektivet med att faktiskt ha det man är tacksam för rätt framför sig, och i bästa fall kan man till och med sätta ord på sina känslor.

Det är klart att det kan finnas relationer och magiska stunder där det fantastiska faller i bitar om man försöker sätta ord på det. Det kan bli krystat och överspänt att hela tiden fånga nuet och sätta ord på allt man känner. Generellt sett tror jag ändå att de flesta relationer mår bra av mer ärlighet, och i det lägger jag då in mer uttalad ärlighet. Fler ord om vad som händer, både utåt och inåt. Jag jobbar som sagt på kollo den här veckan, för personer med multihandikapp. Många saknar våra vanligaste sätt att kommunicera, och för många är det väldigt viktigt just det att nån annan då sätter ord på vad de tänker, känner, ser eller gör. Det kan bli repetitivt och man kan konstatera tio gånger under en och samma måltid att man har varit och badat och att det var roligt och busigt. Jag tror att det finns mycket att lära från deltagarna, som de kollektivt kallas på kollo. I vissa avseenden är det nog så att man i mötet får skala av en massa krimskrams som mest stör och stjäl tid, istället får man fokusera på det mest basala.

Jag avslutar med ett citat från fragglarna, jag vet inte om det är relevant, men det sitter längst fram i mitt huvud och vill ut, och då ska inte jag vara den som säger nej. Om du är osäker så säg JA!

Du saknar inte sånt du redan har, du slösar inte nånting när du spar. Det är så lätt att glömma bort sin ledsna gråt om man vet att man kan skratta efteråt.

levain

Förra veckan bakade jag levainbröd, jag är inte helt säker på vad det betyder, vad som definierar ett levainbröd, men jag vet att det jag gjorde i alla fall faller i den kategorin. Det som var speciellt med brödet var att jag inte hade något jäsmedel av typen jäst, bakpulver eller hjorthornssalt. Jag började med en blandning av vatten, socker, honung och torkade aprikoser. Denna röra fick stå fyra dagar, så att den började jäsa en smula. Efter det tillsatte jag bara vatten, mjöl och salt. Och en hel del tid, knådning och värme. Det var ett premiärexperiment, och även om brödet blev en smula intetsägande, eftersom det bara innehöll vetemjöl och ingen smaktillsats, så var det kul att det blev så väldigt högt. Det var också om inte första så i alla fall nästan första gången som jag använde mig av jäskorgar för att styra riktningen på jäsningen. Och det var första gången som jag tyckte att det fungerade bra. Jag ansträngde mig också för att knåda och baka ut degen på ett skonsamt sätt, vika på rätt håll, och prydliga degknutar osv. Så här blev resultatet:


Man kan söka flera förklaringar till denna nya experimentlusta, tidigare har jag nämnt Peter Reinhart, nu kan jag lägga till Paindemartin, en alldeles underbar blogg om bakning och surdegar och liknande nörderi. Väldigt välskriven och underhållande, och full av tips för hemmabagaren. Paindemartin har också lett mig till Jan Hedhs bok Bröd, läsvärd om man har tid att läsa och om man är införstådd med att man snart kommer att tillbringa helgerna med att vakta degar, mäta rumstemperaturen i solskenet på fönsterblecket, olja in plastbackar, improvisera fram bakstenar och jag vet inte allt. Nördighetsvarning utfärdas, men det är den bästa sortens nörderi. Den sorten som leder till nåt kreativt, dessutom är den kreativa processens slutprodukt nånting ärbart, vilket minskar risken för att man plötsligt har ett helt rum fyllt med preussiska Läkerol-askar, vilket ju är risken med vissa andra sorters nörderi.

Till saken hör också E, vi hetsar varandra att baka mer, oftare och bättre. Hur bra som helst! Enda problemet är allt bröd som blir följden av bakandet, dessutom verkar vi ha en tendens att baka samtidigt, så plötsligt står vi där med åtta rykande varma limpor i knät och funderar på vilka som uppskattar spontana presentöverraskningar. Och visst kan man frysa bröd, men det är väl bara att skjuta på problemet samtidigt som man fyller sin frys med det. Som med rådjur; först skjuter man på dem, sen fyller man sin frys med dem.

en tisdag

Min första EFIT (Ett Foto I Timmen), ett sätt att uppmana sig själv att ta bilder på annat än det vanliga, och på så sätt kanske komma åt just det, det vanliga. Jag lyckades inte riktigt med att få det till ett i timmen, men bra nära, bortsett från att jag faktiskt inte gick och la mig fullt så tidigt som bilderna antyder.


09:03:28 - Frukost

10:28:17 - Barnboksavdelningen på biblioteket, jag läste Pettson tältar igen

11:10:56 - På väg hem från centrum, där jag shoppat snickargrejer

12:29:02 - Lunch i sällskap av Forskning & Framsteg, en artikel om att kvinnor är sjukare än män, men lever längre

13:04:46 - Jag snickrar på en överraskning

14:05:03 - Skogspromenad med Emelie, planen var att Eskil skulle varit med också, men han fick förhinder

15:10:33 - Korsordslöseri med Lotta, just här håller hon på att maila in lösningen med förhoppning om att vinna 'en fritidssak'

16:04:42 - Mitt kalejdoskop

16:30:49 - Barnvaktningen börjar, Hannes och Elias hoppar studsmatta

17:15:29 - Kvällsmat till grabbarna

18:29:39 - Hannes tillverkar en medalj till sig själv, eftersom han vann hundtävlingen

18:52:43 - Hannes och Bella, stolta segrare

20:05:11- Grabbarna har somnat och jag inväntar föräldrarnas hemkomst i TVns sällskap, killen som ser ut som Wikegård vill inte göra bort sig, där ser man, det är så olika det där...