livet jag längtar efter

Jag läser om en bok som jag tror ska vara bra. Egentligen minns jag inte så mycket av den, då minns jag mer av Om du vill gå på vatten måste du ta dig ur båten av samme författare. Den har jag emellertid inte hemma, så det får bli Livet jag längtar efter istället. Det handlar om andlig utveckling, hur det uppnås och varför det kan vara bra. Det är många kloka insikter och idéer som författaren delar med sig av, och en väldans massa festliga anekdoter som ibland passar bra in i argumentationen. Det är förvisso väldigt lättläst och som sagt skrivet med mycket humor. Det som jag saknar med läsningen är det där som griper tag och får mig att vilja göra som han säger. Tyvärr är jag inte människa att avgöra om det är en brist i boken eller i mig. Jag kanske inte är så mottaglig som jag skulle kunna vara. Ändå känns det bra att ha läst den och jag tror att jag tar med mig något, om än vagt och odefinierat.

Titel: Livet jag längtar efter - heliga vanor för vanliga människor
Författare: John Ortberg (1997)
ISBN: 91-7195-661-1

93 år

Idag skulle min pappas faster Greta ha fyllt 93 år. Hon gick bort 2006, mindre än två veckor efter sin 90-års dag. Mamma och pappa och jag var ute vid graven, satte dit några blommor och gick runt lite på kyrkogården. Jag är väldigt dålig på att komma ihåg namn och samband på min släkt och inte blir det bättre när det handlar om folk som jag aldrig har träffat. Det är inte av ointresse, jag tycker att det är roligt att höra om mina farföräldrars släkt och levnadsförhållanden, men det fastnar inte. Hur som helst fanns det många gravstenar med anknytning till min släkt. Min farfars föräldrar och syskon, min farmors föräldrar och sen en del icke besläktade personer som min pappa berättade om, grannar och liknande.

Men idag skulle Greta alltså ha fyllt 93 år. När jag ska berätta om Greta för de som inte känner henne brukar jag kalla henne min låtsasfarmor. Hon gifte sig aldrig och hade inga egna barn men blev kanske just därför som en farmor för mig (Min riktiga farmor gick bort innan jag föddes). Hon levde hela livet i sitt föräldrahem några mil utanför Linköping. Värmde huset med vedeldning, hade inte men saknade inte heller dusch, bakade kakor och skorpor i mängder och var en riktig tant. Hade under sitt långa liv samlat på sig en mängd goda vanor och saker som blev en trygghet när man hälsade på, man kunde räkna med skorpor som doppades i sockersimmig hallonsaft, sverigeflaggan på kylskåpet, korsordstidningarna som alltid låg framme på köksbänken, regntunnan vid husknuten och alla spännande verktyg i boden, allt bidrog till en både bekant och nyfiken känsla. Inte hemma men välkänt, inte främmande men spännande.

Upp till 89 års ålder bodde hon alltså hemma och klarade sig själv, om än med bistånd av grannar när det gällde vedhuggning de sista åren. På sitt nittionde år blev hon emellertid sjuk och blev först inlagd på sjukhus, sedan vidare till korttidsboende, som hon inte kom tillbaka ifrån. Med undantag för sin nittioårsdag. Stort kalas med släkt och vänner och den dagen var hon piggare än på länge. Efteråt sa hon dock "Det här var roligt, men det vill jag inte behöva göra om" och hon fick som hon ville, bara tio dagar senare avled hon. Självklart var det sorgligt när hon gick bort, men det var ändå skönt hur det gick till, hon fick vara frisk länge och hon fick möta döden värdigt och utan rädsla. Och vi släktingar fick samlas en sista gång för att fira hennes liv.

Det känns inte som att det är tre år sen. Tiden går så fort. Jag ska absolut inte påstå att jag tänker på Greta särskilt ofta, men det är väldigt uppenbart att hon saknas, fattas oss, när det är någon form av bemärkelsedag till exempel. Jag önskar att jag lärt känna henne bättre, men är väldigt tacksam för att jag fick lära känna henne så pass mycket ändå.

*stämningsskifte*

Efter besökte vid graven åkte vi upp till Patrik och Kerstin som är det unga par som köpte Gretas hus, dvs min farfars föräldrahem. Det var första gången jag var där sen de flyttade in och det var en väldigt rolig men omtumlande upplevelse. Å ena sidan var det sig väldigt likt och många minnen ploppade upp när jag fick syn på olika detaljer som jag av någon anledning förknippar med händelser. Å andra sidan var det en egendomlig känsla att se allt som var annorlunda, det var så påtagligt att det var samma hus, men inte samma hem, nya behov, nya ögon och nya lösningar. Extra roligt ändå att Patrik och Kerstin har valt att gå extremt varsamt fram, de jobbar med traditionella metoder och gör väldigt mycket (allt?) själva.

Oerhörd respekt för traditioner kombinerat med kunskap och nyfikenhet kring olika hantverk har tillåtit förändringarna att smälta in fantastiskt bra i det gamla huset. Min blygsel/hyfs förbjöd mig att fotografera i deras hem så tyvärr kan jag inte exemplifiera med bilder vad jag menar. Slutsatsen är i alla fall att det var inspirerande att se hur de tagit till vara på det gamla och ändå verkligen gjort det till sitt.

kolmården

Igår var jag på kolmården med Henrik och Therese. Det var tre år sen sist jag var där och det mesta var sig förstås likt. Jag plockade fram mitt 75-300 mm objektiv till kameran för att komma lite närmare djuren. Jag insåg när jag monterade det att jag inte kan ha använt det på länge. Jag blev alldeles förvånad över hur framtung kameran blev och jag var inte heller kalibrerad för vilka slutartider som krävs för att uppnå skärpa. Jag hoppas att jag ändå lyckades ta några fina bilder. Det är verkligen en balansgång att försöka ta bra bilder och att vara närvarande i situationen. Jag tycker att det är väldigt kul att fotografera och det är verkligen ett bra sätt att komma ihåg och minnas tillbaka, men risken finns att man upplever hela grejen genom kameran. Man skulle väl kunna tänka sig att upplevelsen av till exempel ett djurparksbesök blev starkare om man struntade i kameran och bara var närvarande där och då.

Hur som helst roligt att se alla djuren, tyvärr var Apariet, precis som förra gången jag var där, stängt på grund av nyfödd gorillaunge. Höjdpunkterna var många, till exempel delfinshowen, gibbonaporna, schimpanserna och faktiskt Barnens lantgård (det vill säga klappbara getter, svin och dylikt). En grej som jag blev överraskad av, både att det fanns och att det var roligt var något som kallades Skelettmuseum. En massa montrar med djurskelett med små informativa texter, varken mer eller mindre. Eftersom vi alla tre har läst en hel del mänsklig anatomi kunde vi studera likheter och skillnader. Väldigt fascinerande att se hur alla däggdjur är uppbyggda på otroligt likartade sätt. Typexemplet är kanske giraffen med sina sju halskotor, men hos den noterade vi också hur bakbenen var lika våra ben och fötter, och frambenen hade alla de ben som vi har i armar och händer. Det enda som har hänt är förvrängning av proportionerna och förhållandet mellan de olika benen. Att sen se hur fåglarna har en till stor del annan uppbyggnad skelettalt gjorde inte saken sämre. Jag kan verkligen förstå att man kan fastna för det här och leta likheter och skillnader och försöka förstå sambanden.

I bilresan på väg hem kom samtalet in på evolution kontra kreationism och jag kunde återigen konstatera att jag inte har några bra svar och att frågan inte låter sig ignoreras helt och fullt. Min största svårighet har legat i att kombinera evolutionsteorins drivande tanke om de svagares utgallring med min bild av en god och kärleksfull Gud som värnar de utsatta. Vi nådde som sagt inga svar men jag fick ändå några nya tankar att fundera över. Kanske kan man lyckas välja att fokusera på de starkares överlevnad, snarare än de svagares utsållning, men det känns som en riskabel väg att gå, och kanske är det bara ordvrängeri. Frågetecknen fortsätter finnas.

Förklaringen, om en sådan krävs, till att jag inte lägger upp några bilder vare sig från vandringen eller djurparken är att min dator är på service, så jag väntar med att kolla bilderna tills den kommer tillbaka, det kommer att bli halvkul. Det är förvisso roligt att kolla bilder och sålla bort och sortera men nu har jag upp emot tusen bilder och det kan nog bli lite segt.

vandring i bergslagen

Jag vandrade i Bergslagen i helgen, delvis samma gäng som jag fjällvandrade med i somras. Vi var fyra stycken; Benjamin, Henrik, Markus och jag. Det var bara en natt ute, i vindskydd, och vi gick väl ca 30 km totalt så det var en ganska kort och enkel vandring men ack så trevlig. Vi gick etapp 8 och 9 på Bergslagsleden, med en del kortare avstickare för att få se grottor, fornlämningar och för att få titta ut över landskapet från namngivna utkikspunkter. Naturen är fantastisk, på bara de där få kilometrarna kan landskapet förändras så pass mycket och ge så skilda intryck. Vi var uppe på en topp och kisade mot solen i stormblåsten, vi gick på spångar genom våtmarken och såg grodor på gölarnas botten och vi vandrade i tystnad längs kringelkrokiga stigar i mossiga, trolliska skogar där tallarnas rötter gjorde stigen till en labyrint som vi varsamt översteg.

Och det behöver inte vara så långt borta. Jag blev inspirerad av enkelheten, vi sov bara ute en natt, vi tog bussen till och från leden, generellt sett fanns god vattentillgång. Det jag menar är att det kan vara enkelt att komma ut på vandring. Jag hoppas att jag kan omvandla denna insikt till handling; packa liggunderlag och sovsäck, lite mat och ett kök, en karta och en kamera. Så mycket mer behövs inte. Det fina är att trots att det bara var två dagar var det vilsamt. Jag ska inte påstå att det är som att vandra i fjällen en vecka, för det är ytterligare en eller två dimensioner högre, men den här enkla vandringen gav mig ändå ett visst mått sinnesro och avslappning, och det sociala utbytet blir ett annat, lågmält och intensivt på samma gång.

Jag vet inte om människor som känner mig ser mig som en skogsmulle, jag vet inte ens om jag själv tycker att jag är en skogsmulle, men jag är ganska säker på att jag skulle vilja vara friluftig. Av flera skäl, dels för att jag tycker om det och mår bra av det, men dels för att jag tycker om tanken på att vara en skogsmulle. Det är en självbild som tilltalar. Men man kan kanske inte, eller bör kanske inte, anpassa sitt liv efter hur man skulle vilja framstå för andra, det är väl bättre om man lyckas utgå från sig själv, skilt från andras förväntningar. Svårt. Det gäller andra saker också, betydligt större val som påverkas av andras förväntningar och hur jag tror att andra ska reagera på vad jag gör. Ibland tänker jag att jag skulle vilja släppa trygghetstanken och våga prova något annat, något annat än sjukgymnast till exempel, eller något annat än sverige. Men det är så många olika luriga faktorer som man måste vara medveten om. Till exempel har ju det okända och oprövade alltid större potential än verkligheten. Usch vilket tråkigt synsätt. Men i fantasin behöver man inte begränsa sig, och därför kanske det kan vara lockande att alltid vara på väg någon annanstans. Samtidigt har jag väldigt mycket att vara tacksam för just nu. Väldigt mycket.

Bilder från vandringen kommer nog småningom.