kajsa

Ojoj, jag har blivit farbror igen! Den här gången är det min äldste bror och hans sambo (Linus & Linda) som har välsignats med en liten knodd. Knodden heter Kajsa och kan mycket väl vara jordens sötaste nu levande bebis. När Linus ringde och berättade för mig den goda nyheten var det så många konstiga och nya tankar som simmade runt i huvudet. Linus berättade till exempel att de hade bestämt sig för namnet Kajsa, och det var först då som jag insåg att det bara var något de hade hittat på. Om ni har läst boken om Tistou kanske ni minns en fras i inledningen som handlar om just det; att de vuxna egentligen inte har en aning om vad barnet heter och att de oftast gissar fel. Nu har jag ioförsig ingen anledning att tro att Kasja inte heter just så, men jag begrep iallafall mycket bättre var Druon menade när han skrev den biten i boken.

Något annat som har upptagit mina tankar är Linus som pappa, han är sedan tidigare bonuspappa men Kajsa är hans första biologiska barn. Man kan ha många åsikter om vilka skillnader som finns mellan dessa två fenomen, det har inte jag. Men jag har fått omdefiniera min bror, för att vara bror är något helt annat än att vara far. Han har i mina ögon blivit en annan person över en natt, och det är omvälvande. Jag kan inte ens föreställa mig hur omvälvande det måste vara att uppleva den här förvandlingen i första person.

Jag var hos den lilla familjen igår eftermiddag. Vid ett tillfälle när jag bar Kajsa började hon bli lite orolig och ledsen, jag försökte prata lite med henne, höll henne på olika sätt och gick runt lite med henne i huset för att se om det kunde lugna henne. Det gjorde det inte. Så satte jag mig på deras kökssoffa, satte Kajsa i mitt knä, satte läpparna mot hennes hjässa och började nynna svagt på en nyskriven melodi. Hon blev tyst och såg enligt uppgift mest förbryllad ut. Dessvärre bröts förtrollningen efter någon minut och hon blev högljudd igen. Men det var en mycket fin minut. Jag njöt.

tusen strålande solar

Efter att ha läst Flyga drake, av samme författare, var jag väldigt nyfiken på Tusen strålande solar och det var med högt ställda förväntningar jag började lyssna till Sharon Dyalls röst. (Jag började med en ljudbok men övergick på slutet till att läsa själv, men då med ett spännande och något mer korrekt uttal av de arabiska orden.)

Även om berättelsen i mina ögon inte riktigt når upp till Flyga drakes nivå är det en av de bästa böckerna jag läst på länge. Gripande, intagande och trovärdig, dessutom på ett mycket behagligt sätt utbildande om Afghanistan och dess historia. Författaren presenterar ett galleri med trovärdiga människor; stolta, rädda och förvirrade, självuppoffrande och envisa. De bildar en helhet och ett socialt gytter som de lever i, de interagerar med varandra på ett sätt som känns sant och nödvändigt. De handlar utifrån sina egna horisonter på det sätt som tycks dem begripligt och rimligt. Just eftersom man får en inblick i människorna kan jag på något plan förstå resonemang som annars skulle ha tett sig obegripliga för mig. Först slås jag av att det är en annorlunda kultur och målar för mitt inre öga upp en bild av hur den kulturen yttrar sig och varför. Snart inser jag dock att en kultur inte är något homogent, det är hopkok av traditioner, regler och värderingar och människorna inom en och samma kultur kan ta den till sig på olika sätt. Återigen påminns jag om att människorna är mycket mer komplexa än vad man först ser, och att varje individ måste förstås i sig själv.

»Vad är det för fel med det? Vad? Är hon för ung, menar du? Hon är fjorton. Då är man knappast ett barn. Du var femton, om du minns? Min mor var fjorton när hon fick mig. Tretton när hon gifte sig.«
»Jag... Jag vill inte«, sa Mariam, som var som bedövad av förakt och hjälplöshet.
»Det är inte du som bestämmer. Det gör hon och jag.«
»Jag är för gammal.«
»Hon är för ung, du är för gammal. Vad är det här för struntprat?«
»Jag är för gammal. För gammal för att du ska göra så här mot mig«, sa Mariam. Hon fick tag om ett stycke av klänningstyget och knöt händerna så hårt att de skakade. »För att du ska göra mig till en ambagh efter alla dessa år.«
»Var inte så dramatisk. Det är en vanlig företeelse, det vet du mycket väl. Jag har vänner som har både två, tre och fyra fruar. Din egen far hade tre. De flesta män jag känner skulle ha gjort det här för länge sedan. Du vet att det är sant.«
»Jag kommer inte att tillåta det.«
Vid de orden log Rashid sorgset.
»Det finns en annan möjlighet«, sa han och kliade sig under ena foten med den andra fotens valkiga häl. »Hon kan få gå. Jag tänker inte stå i vägen för henne. Men jag misstänker att hon inte skulle komma långt.[...]«

Det finns en uppdelning i boken som jag inte riktigt uppskattar, de två kvinnliga huvudpersonernas berättelser återges till en början en i sänder och något av intensiteten förtas när jag lämnar den ena och får följa den andra, trots att texten i båda fallen är spännande och medryckande. Kanske skulle det ha blivit än svårare att hålla i huvudet om de berättats parallellt, och då de förövrigt inte utspelar sig parallellt hade det nog inte varit en bra lösning.

År 1974 inföll Ramadan på hösten. För första gången i sitt liv fick Mariam bevittna hur åsynen av en nymåne kunde förvandla en stad, förändra hela dess rytm och stämning. Hon märkte hur en sömning stillhet la sig över Kabul. Trafiken blev långsammare, glesare, tystare. Butikerna tömdes på folk. Restaurangerna släckte ljuset, slog igen dörrarna. Ingen rökte längre på gatan och det stod inga rykande tekoppar i fönstren. Och vid iftar, när solen sjönk i väster och kanonen avfyrades från Shir Derwaza-berget, bröt staden fastan och detsamma gjorde Mariam, med bröd och en dadel. Det var första gången i sitt femtonåriga liv som hon upplevde den ljuva känsla av att ta del av en gemensam upplevelse.

Det finns många beröringspunkter mellan Tusen strålande solar och Flyga drake, många av problemen och frågeställningarna som hanteras är gemensamma eller tangerande och för mig ger det ytterligare förståelse för människorna, jag har helt enkelt något lite att relatera till trots att de svårigheter romankaraktärerna här möter i många fall ligger långt från min egen vardag. Det är väl också där skönlitteraturens styrka ligger, i förmågan att ge läsare perspektiv och möjlighet att sätta sig in i andra livsöden och i någon mån förstå hur man kan tänka om man har en annan bakgrund. Det finns så mycket hos oss människor som formas av den värld vi lever i, och så mycket som förefaller vara allmängiltigt. Vi föds in i sammanhang som ger oss olika förutsättningar men i mångt och mycket strävar vi trots allt mot samma mål, på olika vägar och omvägar.

Titel: Tusen strålande solar
Författare: Khaled Hosseini
ISBN: 978-91-46-21880-7